Just idag är jag i en lite uppgiven bubbla. Vill bara vara ifred, få låta tankarna rumla fritt och bara vara. Sex dagar över tiden nu o jag börjar ställa in mig på att gå över så pass att vi kommer bli igångsatta. Det känns nästan skönast att ställa in sig på att det är så det kommer bli, så slipper man bli besviken sen.
Ärligt talat så tyckte jag alla gravida som beskrev tiden efter BF som ”fruktansvärd”, bara överdrev och va löjliga. Men nu när man är i den sitsen själv så är jag nästan beredd att hålla med. Eller nej, jag skulle inte beskriva det som fruktansvärt, verkligen inte. Men otroligt påfrestande, stressande och med en överhängande känsla av att man är misslyckad. Och det blir inte bättre av alla runt omkring som frågar nästan dagligen om ”det inte hänt nåt än”. Jag vet att de bara menar väl men denna jävla väntan och ovisshet är inte ett piss rolig.
Men värst är nog oron inför att bli igångsatt, allt som kan gå fel och att riskerna blir så mycket större när kroppen själv inte får sätta igång när den är redo utan blir tvingad. Men jag har ju haft en superlätt graviditet jämfört med många andra, så jag ska egentligen inte klaga. Klart jag inte kunde åka på en räkmacka ända in i mål utan några bumps. Men just idag tänker jag tjura o vara lite ledsen. Man kan fan inte vara sprudlande jämt.
J är ute på promenad med Mini o vi ska väl snart börja laga lite middag. Sen blire en oerhört chill kväll med TV och tända ljus.
Hoppas ni får en fin kväll.
Kram hej.
