Hej! Och välkommen tillbaka till mej från en veckas total bortkoppling av omvärlden.
Ni som brukar läsa här har såklart fattat att bebisen äntligen är född! Lilla Alice är nu en vecka gammal och vi är så otroligt stolta över denna fina fina flicka.
Förra månda eftermiddag var vi hos barnmorskan på hinnsvepning, och jisses så effektiv den var! Började få småvärkar redan under seneftermiddan och vid åtta på kvällen började jag klocka dem. Vid 02 gjorde det riktigt ont och vid 05.30 stod jag inte ut längre utan då åkte vi in till förlossningen. Då var jag fem cm öppen.
Efter det är allt egentligen bara ett vakum utan vare sig tid eller rum. Jag sög i mig lustgas för glatta livet och försökte mest överleva från värk till värk. Vid tiotiden var det dags att börja krysta men lilltjejen är inte född förens 14.20. You do the math… Jag har tydligen väldigt stark bäckenbottenmuskulatur som totalvägrade att släppa ifrån sig bebisen!
Men ut kom hon iallafall till slut, så stark och fin. Mått toppen både i magen och under hela förlossningen. En riktig kämpe!
Men inte var det över och frid och fröjd nu, för ut skulle ju naturligtvis moderkakan oxå. Kom den ut? Nej. De slet och drog i navelsträngen och lyckades tyvärr få loss bara en bit av moderkakan. Att bara få ut en bit och inte hela gör att det blir som ett öppet pulserande sår i livmodern, och det bokstavligt talat forsade blod ur mig. 1,7 liter hann komma innan jag var nedsövd inne på operation. Eftersom människan bara har ca 5 liter blod i kroppen så är ju en dipp på nästan 2 av dem en hel kamel i sammanhanget..
Väldigt läskigt att tänka på såhär i efterhand.. och ur Johans perspektiv så var det helt fruktansvärt. Men nu gick ju allt bra och det får vi vara tacksamma för. Vi blev kvar några dar extra på BB eftersom jag inte ens kunde stå upp första dygnet, men när vi kände att vi hade hyfsat koll på läget så ville vi hem. Nu är vi inne på vårt fjärde dygn hemma och börjar så sakterliga få kläm på saker och ting. De första dagarna gick åt till bara överleva dock, att kunna stå upp utan hjärtklappning och att försöka se till att lilla damen var nöjd och glad. Sakta sakta har jag blivit piggare medans dagarna gått, men FY FAN va kämpigt det är!!! Det är så många grejer som äter på min kropp på samma gång just nu.. blodbrist, sömnbrist och amning. Och hjärnan är pigg och vill så mycket men kroppen klarar knappt gå uppför trappan. Det är SÅ frustrerande!! Min hjärna är som vanligt dum i huvet och tar inte hälsan på allvar utan vill köra på ända in i kaklet. Men jag försöker verkligen tänka på att vila vila äta bra mat och vila lite till så att Alice ska få en pigg morsa så snabbt det bara går. Och lyssna på läkarna att jag faktiskt varit med om en allvarlig grej som jag inte får ta lätt på
Som ni säkert förstår så har sociala medier eller NÅT annat i det vanliga livet spelat nån som helst roll den senaste veckan. Har inte ens haft koll på vad det varit för dag! Och det är verkligen som dom säger att man hamnar i en total bebisbubbla där man kan sitta och stirra på det stackars barnet i flera timmar. Så nu kommer den stora utmaningen att ta upp livet där det slutade förra måndan.
Nu blire lite lunch och mys i soffan. Over and out från oss!
Kram hej.
